Japp. Nu är vi på gång. Den första leveransen borde vara hemma hos grönsaksätarna. Det må vara ett litet, pyttelitet, steg för mänskligheten, men för våra magar här hemma är det jättestort. Numera kan vi slippa det vi kallar för ”köpemat” och bara äta det som finns på fältet. Vitlöken är skördad, tomatplantorna har börjat producera, löken växer fint och runt och detsamma gäller för vitkål och dess kusin kålrabbi. Och salladen vill också bli uppäten.

Och då är det inte förvånande att flera av våra småvänner som vi delar planeten med också vill ta del av skörden. Vitkålen har överlevt det första kålmalslarvangreppet och nu, efter deras metamorfos, flyger dom omkring som vita kålmalar och ska snart lägga sina ägg igen och spelet börjar om. Vi kan bara hoppas att kålfamiljen som ligger under sin mysiga fiberduken klarar sig bra en gång till. Klara tycks har sett nån potatisbladmögel men det kan också vara vår paranoia och lite mjöldagg har vi också sett, som tur är bara på ogräset 🙂

För några veckor sen var vi lite oroliga för att det inte skulle komma tillräckligt med vatten uppifrån. Men, som ni som bor i södra Sverige troligtvis också märkte, har detta inte varit ett problem alls det senaste veckorna. Tvärtom, blev mycket vatten till ett problem för oss i stället eftersom det är mycket svårt eller till och med dåligt, att bearbeta blöt jord. Delvis för att det packas för mycket och också för att det klumpar ihop sig på redskapen. Denna ”arbetspaus” har lett till att förutom oss, också ogräset nu mera trivs jättebra.

Självklart kan vi inte bara skylla på det dåliga vädret, utan framför allt på vår ofullständiga ogräsbekämpningsstrategi. Stora gårdar har stora maskiner för allt. Trädgårdsodlare gör allt för hand. Och vi är mitt emellan. Vår bethacka till traktorn passar inte för vårt bäddsystem och våra handhackor funkar utmärkt, men det kan vara mycket ansträngande att handhacka stora ytor. Framförallt när min mer teknokratiskt inriktade inre röst är mycket irriterad av att göra ett jobb som skulle kunna rationaliseras. Men där saknar vi en bra lösning. Men det finns ljus i mörkret. Vi tror på att utveckla eldrivna handredskap eller liknande lösningar som skulle möjliggöra att vi slipper använda traktor, medan vi också slipper jättemycket jättehårt handarbete. Vi försöker alltså hitta den där gyllene medelvägen som redan Buddha pratade om. Men det tar tid. Det är en lång väg att gå och vi har mycket att lära oss.

Och tills dess får vi göra som Martin Luther King någon gång sa: ”Om Du inte kan flyga, spring. Om du inte kan springa, gå. Om du inte kan gå, kryp. Men oavsett vad du gör,  måste du ta dig framåt” Och just detta gör vi ganska mycket just nu: krypa och dra ogräset, som tyvärr är för stort, för hand. Och egentligen är handogräsrensning en av mina favoritjordbrukssysselsättningar. Då känner jag mig lite som den ovannämnda Buddha. Men när jag vet att det inte hade behövts, om vi bara hade hackat i rätt tid, känns Buddha långt borta. Men framåt går det i alla fall!

Hoppas ni tycker det är ok att jämföra så stora saker som religion, Buddha och människorättsaktivism när vi sysslar med något så vardagligt som att odla mat. Men finns det nåt mer politiskt relevant och historieomvälvande än det vi äter?

/Victor